AFV + Maja = asgarv XD hahah

mitt vapen hö hö hö

.

Det rinner, det kittlas, rinner, snabbare, ner på läppen  mot munnen, rinner, snabbare, ååå vad det kittlas,  papper fort, vart, skynda, de rinner och är nära nu,  ooo,  hittar pappret och så… hinner precis i rätt tid,  andas ut, pjuuu,   snyta sig ,fräsa!!!  kladdigt och äckligt men ett noll till moa!! Sergen är ljuv… det rinner IgEn, varför? Aaa, vart är pappret nu da? Vart, åå vad det kittlas, säg inte att jag glömde de på toan, nej, reser sig, springer med huvudet lutat bakåt, handen för näsan, det rinner rinner … och så i munnen, BLÄ, in på toa, papper, papper, där! Snyt, fräs, torka, spotta.. ett ett

Hon tryckter in öronsnäckorna extra hårt i örorna och höjer ljudet lite extra. Ord och ljud pumpar in i henne för att tränga bort de tysta. För att stänga ute rädslan och paniken. Mörkret kan hon inte tränga undan hur gärna hon än ville. Den smyger sig allt närmare och tätare runt henne. Tills det blir så påträngande att pulsen ökar och stegen blir allt snabbare. Den tryckte sig in på henne, kväver henne. Paniken bubblar på ytan, som ett ilsket monster, som bara väntar på att gå till attack. Hennes andetag blir korta och intensiva, och med det, blev stegen längre och mer desperata. Mörkret är nu inne i henne. Hon letar förbrilt efter nått att hålla i. Benen löper av sig själv, hon springer, hon kuta och hon tar sig fram. Plusen brinner i halsen och monstret skriker i henne, de spottar och fräser. Det spelar igen roll om hon tittar eller blundar, mörkret är lika påträngande. Det ända hon käner, som hon går på för att komma fram, är sten, rötter och jord. Musiken skriker i öronen. Monstret i henne har vid det här laget bryt sig loss. Den flyger igenom henne som en kanon. Det blev svårare att andas och hon håller på att snubbla flera gången. Monstret ätter upp henne levande. Bit för bit. Hon orkade inte mer, de blir för mycket. Hon öppnar munnen för att forma ord och ljud men ut kommer bara en kväv pust. Hon sjunker allt närmare djupet och försökte förbrilt gripa tag i nått. Fingrarna letade och spretar. Plötsligt i all hast får hon tag i nått. Hon griper kramaktigt i det ända som kan rädda henne nu. Det är hårt och runt. Hon drar de mot sig och känner samtidigt att greppet lossnar. Hon faller och det blir mörkt som i graven.

.

Hon vaknar med att huvudet dunkar och de värker i kroppen. Hon lyfter försiktigt armen för att känna om det blöder från huvudet men armen stöter i nått på vägen, som hon känner igen så väl. Det är mjukt och lurvigt. Det är Sotis, min katt, Sotis. Hon sätter sig med ett ryck och slår upp ögonen. Det skulle hon inte gjort, huvudet dunkar ännu mer plågsamt. Med ansträngning kollar hon runt i rummet. Hon sitter på golvet, i sitt rum. Hon gnuggar sig i ögonen för att kolla om hon i drömmer, men hon slås av samma syn. Det är mörkt i rummet och hon ser konturerna av sitt skrivbord och byrån. I rummet bredvid ligger hennes föräldrars sovrum, hon lyssnar, och jo, hon hör de välbekanta snarkningarna. Hon andades ut. Det måste varit en dröm. Hon vrider försiktigt huvudet och tittar upp mot våningsängen. Det måste vara minst en och halv meter, inte underligt att hon har ont i huvudet. Hon rese sig sakta upp på sina skakiga ben och tar tag i stolen där hon har sina kläder, för att inte ramla. Nu ser hon klockradion, klokan är tre på natten, oj, hon bestämmer sig för att ,på nått sätt, klättra upp i våningssängen. För att förhoppningsvis inte vakna på golvet igen.

(typiskt mig!)
Sitter i skolan och jobbar. Har halv dag och får gå hem om nån stund :D Skönt. Men först så ska jag göra en vilkig sak! Önska mig lycka till :)