Let love find you


"Tänk om det där är jag" Johanna Lindbäck

Bilder från we<3it


”Jo, det att vi inte gillade samma saker. Det gör vi ju inte, men det spelar verkligen ingen roll. Jag tycker ändå om att vara med dig. Hur mycket som helst. Men jag vet att jag inte är som Cissi och Frida och dom, så det är …”


Han avbröt henne.


”Varför tycker du att du ska vara som dom?”


”Bara för att dom är … Du vet det där vi pratade om att göra tråkiga saker? Jag gör ju bara tråkiga saker. Och jag har känt mig så extremt himla tråkig.”


”Med mig?”


”Nej! Med mig själv. Jag tänker liksom att jag skulle försöka ändra på mig lite när vi flyttade hit. Bli glad och kul och så där. Positiv. En sån som människor vill vara kompis med.”


”Fast du tycker inte att det lyckades, eller vadå?”


”Kanske någon stund ibland, men …”


”Men inte som att du blev en Cissi och Frida, menar du?” Adam lät allvarlig. ”Fast … Jag fattar ändå inte varför. Du är ju verkligen inte tråkig. Eller negativ eller jobbig. Du behöver inte hålla på och anstränga dig för att bli någon annan. Helt ärligt, Agnes. Det vore extremt tråkigt om det blev det.”


”Men det är som … Ibland känner man ju inte ingen sig själv. Har du aldrig varit med om det? Av någon anledning råkar man bli en person som man verkligen inte alls gillar. Och sen går det inte att komma ur det. Det är väl klart att man vill ändra på det då, eller hur?”


Han funderade en stund innan han svarade.


”Fast ibland tror man kanske massa saker om sig själv som inte stämmer längre. Ibland har dom blivit rätt så fel.”


”Men du vet inte hur jag hade det förra året”, mumlade hon mot hans axel.


”Du kan berätta.”


Hon skakade på huvudet. Det går inte. Kan inte. Vill inte.


”Jag vill i alla fall inte att du ska ändra på dig”, sa han då.”Och jag vill alltid att du ska komma över, och det är inte för att jag är snäll, eller för att vi bor grannar, eller går i samma klass. Det är bara för att det är det roligaste jag vet.”


”Säkert?”


”Hundra.”



Kramsnö

Så himla fin jul historia eller ja julkalendshistoria
LÄS DEN!

när man inte har nått att göra

Hon tryckter in öronsnäckorna extra hårt i örorna och höjer ljudet lite extra. Ord och ljud pumpar in i henne för att tränga bort de tysta. För att stänga ute rädslan och paniken. Mörkret kan hon inte tränga undan hur gärna hon än ville. Den smyger sig allt närmare och tätare runt henne. Tills det blir så påträngande att pulsen ökar och stegen blir allt snabbare. Den tryckte sig in på henne, kväver henne. Paniken bubblar på ytan, som ett ilsket monster, som bara väntar på att gå till attack. Hennes andetag blir korta och intensiva, och med det, blev stegen längre och mer desperata. Mörkret är nu inne i henne. Hon letar förbrilt efter nått att hålla i. Benen löper av sig själv, hon springer, hon kuta och hon tar sig fram. Plusen brinner i halsen och monstret skriker i henne, de spottar och fräser. Det spelar igen roll om hon tittar eller blundar, mörkret är lika påträngande. Det ända hon käner, som hon går på för att komma fram, är sten, rötter och jord. Musiken skriker i öronen. Monstret i henne har vid det här laget bryt sig loss. Den flyger igenom henne som en kanon. Det blev svårare att andas och hon håller på att snubbla flera gången. Monstret ätter upp henne levande. Bit för bit. Hon orkade inte mer, de blir för mycket. Hon öppnar munnen för att forma ord och ljud men ut kommer bara en kväv pust. Hon sjunker allt närmare djupet och försökte förbrilt gripa tag i nått. Fingrarna letade och spretar. Plötsligt i all hast får hon tag i nått. Hon griper kramaktigt i det ända som kan rädda henne nu. Det är hårt och runt. Hon drar de mot sig och känner samtidigt att greppet lossnar. Hon faller och det blir mörkt som i graven.

.

Hon vaknar med att huvudet dunkar och de värker i kroppen. Hon lyfter försiktigt armen för att känna om det blöder från huvudet men armen stöter i nått på vägen, som hon känner igen så väl. Det är mjukt och lurvigt. Det är Sotis, min katt, Sotis. Hon sätter sig med ett ryck och slår upp ögonen. Det skulle hon inte gjort, huvudet dunkar ännu mer plågsamt. Med ansträngning kollar hon runt i rummet. Hon sitter på golvet, i sitt rum. Hon gnuggar sig i ögonen för att kolla om hon i drömmer, men hon slås av samma syn. Det är mörkt i rummet och hon ser konturerna av sitt skrivbord och byrån. I rummet bredvid ligger hennes föräldrars sovrum, hon lyssnar, och jo, hon hör de välbekanta snarkningarna. Hon andades ut. Det måste varit en dröm. Hon vrider försiktigt huvudet och tittar upp mot våningsängen. Det måste vara minst en och halv meter, inte underligt att hon har ont i huvudet. Hon rese sig sakta upp på sina skakiga ben och tar tag i stolen där hon har sina kläder, för att inte ramla. Nu ser hon klockradion, klokan är tre på natten, oj, hon bestämmer sig för att ,på nått sätt, klättra upp i våningssängen. För att förhoppningsvis inte vakna på golvet igen.