Det tjuter i öronen och benen flyger fram. Jag springer mellan gränder upp på en av Stockholms alla tvärgator och vidare mot ett torg. Rusar längs trottoaren och undviker att krocka med alla shoppande människor. Fortsätter över kullerstenar förbi uteserveringar med människor som njuter av den första sommarvärmen. Tröjan klibbar sig mot kroppen och jag känner att det rinner svett längs med ryggen och hur pannan är blöt av svett. Ryggsäcken guppar på ryggen och jag hör hur saker hoppar omkring i den. Jag flåsar häftigare och skorna klämmer och det gör ont i fötterna, men jag fortsätter springa. Galopperar nedför en backe, en bil tutar när jag korsar gatan och jag får väja så att jag inte ska krocka med en cyklist. Jag ser havet och jag vet att jag snart är nere vid hamnen. Jag ökar ytterligare och det går med en väldig fart. Jag kommer ut ur en av gränderna och jag ser nu alla båtar längs med kajen. Kutar längs med bryggan och det fläktar skönt av vinden. Det är proppfullt med segelbåtar och lyxjakter längs hela vägen till andra sidan av kajen. Jag fortsätter ut på bryggan där båten ska av gå. Jag ser båten ut till Ekerö och bredvid ligger den över till Gröna Lund och så platsen där båten ut till Saltö ska ligga, är tom.

”Säg att det inte är sant! Inte nu igen!” Jag ser båten en bit ut i vattnet. Jag tvärstannar och skriker rakt ut.

”Ta dig i ärslett. Jävla fit båt!”

 

Jag hinner inte hämta andan för än det ringer i fickan. På displayen står det Anna jag svarar och sätter mobilen mot örat.

”Säg inget, du missa den.” Jag suckar.

”Vad varde jag sa. Det är så typisk dig.”

”Jag vet och nästa båt går om en timme.”

”Jaha, och vad ska du göra nu?”

”Jag tror att jag såg något café på väg ner hit.” Säger jag medan jag sätter mig på en av bänkarna längs med kajen och pustar ut.

”Ska du sitta på ett café i en timme och inte gör något? Klara du det?” Anna känner mig alltför väl för att jag ens ska försöka argumentera i mot.

”Nej, men vad ska jag göra då?

”Inte vet jag, men det jag vet att du inte klara av att sitta still i en timme.”

”Jag vet, jag vet.” Jag ler för mig själv. ”Men jag ska i alla fall köpa en glass på caféet.”

”Åhh! Ska du? Nu blev jag ju jätte sugen på chokladglass.”

”Aaa med strössel på.”

”Sluta!” Jag skrattar.

”Kan inte du köpa en åt mig? Snälla!”

”Hur skulle det gå till? Den skulle bara smältabort innan jag hann fram med den till dig.”

”Aaa jag vet! Det är så typiskt . Hur ska vi kunna överleva på ön. Det finns ju ingenting här. Vad är vi egentligen för några som vill spendera sommaren här?” Vi båda bryter ut i asgarv.

”Jävligt korkade.” säger jag.

”Vem skulle åka frivilligt till en öde ö mitt i Stockholms skärgård. Som inte har chokladglass.”

”Tydligen vi, men nu ska jag alla fall gå och köpa chokladglass med strössel.”

”Gud vad taskig du är.”

”Jag älskar dig med.” Säger jag för att retas.

”Och jag dig. Du vi ses vid bryggan, ee, när kommer du hit.”

”Det blir väll typ vid ett.”

”Okej men vi ses där, puss.”

”Det gör vi, puss.” Jag lägger på och stoppar ner mobilen i fickan. Jag letar upp ett café längs kajen och slår mig ner i en av fåtöljerna på ute serveringen. Jag sjunker ner och känner hur trött jag är efter springningen. Jag sluter ögonen och tänker på allt kul vi kommer att göra i sommar. Att vi ska få vara själva på Annas land hela sommaren. Bada, sola och att bara vara med Anna är det roligaste jag vet. Jag dömer mig bort och somnar utmattad med ett leende på läpparna.

 

Långt borta hör jag någon säga.

”Ursäkta, hallå?”

Det tar en sekund innan jag inser var jag är någonstans, på fiket vid kajen för att jag missade båten till Saltö och… Jag sätter mig med ett ryck, klarvaken. Framför mig står en tjej som ser ut att vara en av servitörerna på caféet. Hon ser frågande på mig.

”Vet du vad klockan är?” säger jag medan jag reser mig upp hastigt och tar min rygg säck.

”eee” säger hon medan hon kollar på sitt armbandsur. När hon tittar upp är jag redan ute på gatan.

”SNART TOLV” får hon skrika efter mig.

Jag vänder mig om i farten och ropar ”TACK” och fortsätter sedan ner mot kajen.

 

En av båtarna tutar en sista lång ton, en signal att den ska kasta loss. Det sista meterna fram till båten gormar jag.

”VÄNTA!” Gubben som precis ska stänga grinden och ta bort landgången, tittar upp. Jag vinkar hysterisk med armarna och skriker än en gång.

”VÄNTA ÅK INTE!” Han hejdar sig och öppnar grinden. Jag hoppar på båten och tackar gubben vänligt. Han grymtar till svars och frågar om pengar till biljetten. Jag tar av mig ryggsäcken och gräver fram min plånbok i röran och ger honom min femtiolapp. Det är trångt på båten och ont om platser. Jag masar mig fram till dörren in i båten. Det är mindre folk inomhus men det är betydligt mycket varmare. Luften är kvav och det stinker diesel. Jag går ett varv i båten och hittar till slut en plats och dunsar ner utmattad. Som om inte det skulle vara nog, tanten bredvid stinker rök och barnet till höger tjuter högt och det sprutar tårar från det tomatröda ansiktet. Den stackars mamman till barnet torkar sig i pannan och ler ursäktande. Det dunkar i huvudet, benen är stumma och jag är torr i halsen efter allt springande och stressande. Inte den bästa starten på ett sommarlov direkt tänker jag medan jag knyter upp skosnörena. Tar av mig skorna och masserar det ömma fötterna. Krånglar besvärat av mig strumporna som är blöta av svett och lägger dem i väskan. Sträcker ut tårna och sluter ögonen. Trots allt besvär ler jag för mig själv. Äntligen är jag på väg.

 

Det är skönt att vara ute igen. Jag drar in frisk och kall luft i lungorna. Fiskmåsarna skriker och solen skiner och efter att ha varit instängd i över en timme bländas jag av det starka ljuset. Jag låter mig följas av strömmen, över landgången och ner på fastland. Jag söker med blicken i vimlet av alla människor. Jag hamnar bakom en farbror som blir varmt omfamnad av en liten flicka som jag antar är hans barnbarn. Gubben skrattar hög och rufsar flickan i håret. Jag klämma mig förbi dem och fortsätter sedan fram i trängseln. Hamnen är inte stor, några fiskebåtar längs med bryggan, en livsmedelsaffär och några små affärer. Trots hamnen är ön ganska stor, det bor många året om och på sommaren är det desto fler.

”Olivia!” Jag vänder mig om och spricker upp i ett leende. Den underbaraste personen i världen springer mot mig. Det långa solblekta håret flyger i vinden och hennes hud är som choklad i kontrast till den vita bomullströjan. De gröna gummistövlarna bildar ett sandmoln efter sig där hon galopperar fram. Ett glädjerus sprider sig i kroppen och jag kastar mig i famnen på Anna. Drar in doft av vanilj och kanel, ingen doftar så gott som Anna. Vi står länge och håller om varandra. Till slut tar jag hennes huvud mellan min händer. Pussar henne på båda kinderna som är blöt av tårar. Kramar henne hårt en gång till och känner att jag själv gråter, tårar av glädje. Jag är så fruktansvärt lycklig.

 

MOA